Stockholms syndrom: När gisslan sympatiserar med sina fångare

Om du någonsin har hört talas om konstiga fall där kidnappningsoffer tycker synd om, eller till och med rättfärdigar kidnapparens handlingar, är det ett exempel på Stokholms syndrom. Men nyligen har definitionen av Stokholms syndrom blivit bredare. Det omfattar inte bara kidnappningsfall, utan inkluderar även fall av våld som våld i hemmet och dejtingvåld.

Utforska ursprunget till Stockholms syndrom

Stockholms syndrom Stockholms syndrom är en term som föddes från en kriminolog och psykiater, Nils Bejerot. Bejerot använder det som en förklaring till de psykologiska reaktioner som offer för gisslan och våld upplever.

Namnet Stockholmssyndrom kommer från ett fall av Sveritges Kreditbanks bankrån som inträffade 1973 i Stockholm, Sverige. Detta rån började när ett team av skurkar vid namn Jan-Erik Olsson och Clark Olofsson stormade in på banken och tog de fyra bankanställda som var instängda som gisslan. Gisslan är inlåsta i ett pengavalv ( valv) i 131 timmar eller cirka 6 dagar.

Polisens utredningsrapporter visar att offren, medan de hölls som gisslan, mottog olika grymma behandlingar och dödshot. Men när polisen försöker förhandla med de två rånarna hjälper de fyra gisslan faktiskt till och ger Jan-Erik och Clark råd att inte ge upp polisen.

De kritiserade till och med polisens och regeringens insatser för att vara okänsliga för de två rånarnas åsikter. Efter att de två rånarna greps vägrade de fyra gisslan också att vittna mot Jan-Erik och Clark i rätten.

Istället hävdade gisslan att rånarna hade lämnat tillbaka sina liv. De sa till och med att de var mer rädda för polisen än de två rånarna. Inte mindre intressant, den enda kvinnliga gisslan i rånet erkände faktiskt sin kärlek till Jan-Erik tills de förlovade sig.

Sedan dess är liknande fall även kända som Stockholms syndrom.

Stockholmssyndromet är en form av självförsvar

Stockholmssyndrom eller Stokholmssyndrom är en psykologisk reaktion som kännetecknas av sympati eller tillgivenhet som uppstår från kidnappningsoffret mot förövaren.

Stockholmssyndromet framstår som en självförsvarsmekanism som kan göras medvetet eller omedvetet av offret. I grund och botten får en självförsvarsreaktion en person att uppvisa ett beteende eller attityd som är motsatt till vad de faktiskt känner eller borde göra.

Denna självförsvarsmekanism utförs enbart av offret för att skydda sig själv från hot, traumatiska händelser, konflikter och olika negativa känslor som stress, ångest, rädsla, skam eller ilska.

Offret sympatiserar faktiskt med gärningsmannen

När en kidnappning som gisslan eller ett offer för våld i hemmet hålls i en skrämmande situation kommer offret att känna sig arg, skäms, ledsen, rädd och hata förövaren. Men att bära bördan av dessa känslor under lång tid kommer att göra offret mentalt utmattad.

Som ett resultat börjar offret att bilda en försvarsmekanism genom att bilda en reaktion som är helt motsatt vad som faktiskt känns eller borde göras. Således kommer rädsla att förvandlas till medlidande, ilska kommer att förvandlas till kärlek och hat kommer att förvandlas till solidaritet.

Dessutom säger vissa experter att gisslantagarens handlingar som att mata eller hålla offret vid liv faktiskt översätts som en form av räddning.

Detta kan hända för att offret känner att hans liv är hotat. Medan den enda som kan rädda och acceptera honom är förövaren själv. Oavsett om det är genom maten som förövaren gett eller att bara låta offret leva.

Typiska Stockholmssyndrom Symtom

Stockholms syndrom är en störning. Faktum är att experter är överens om att detta tillstånd är en form av ohälsosamma relationer.

Precis som hälsoproblem i allmänhet visar Stockholms syndrom också tecken eller symtom. De mest karakteristiska tecknen och symtomen på Stockholms syndrom är:

  • Skapa positiva känslor mot kidnapparen, gisslantagaren eller våldsutövaren.
  • Utveckling av negativa känslor gentemot familj, släktingar, myndigheter eller samhället som försöker befria eller rädda offret från förövaren.
  • Visar stöd och godkännande av förövarens ord, handlingar och värderingar.
  • Det finns positiva känslor som uppstår eller förmedlas öppet av förövaren mot offret.
  • Offret hjälper medvetet och frivilligt gärningsmannen, även att begå ett brott.
  • Vill inte delta eller vara delaktig i insatser för att befria eller rädda offret från förövaren.

I vissa fall kan offret till och med känna en känslomässig bindning till förövaren. Intensiv interaktion och kommunikation mellan förövaren och offret som vanligtvis är isolerad kan få offret att se sin likhet med förövaren, vare sig det är socialt, känslomässigt eller psykologiskt. Så därifrån kan offret skapa medkänsla och sympati för förövaren, till och med tillgivenhet.

Insatser för att rehabilitera personer med Stockholmssyndrom

De goda nyheterna är att personer med Stockholms syndrom kan återhämta sig även om det inte kan vara omedelbart. Vanligtvis kommer det medicinska teamet tillsammans med en psykolog att rekommendera den drabbade att genomgå rehabilitering.

Längden på denna rehabiliteringsperiod kommer att variera för varje person eftersom det beror på hur stark relationen är till förövaren och om offret fortfarande kommunicerar med förövaren.

Som med de flesta fall av allvarliga trauman bör ett stödjande tillvägagångssätt och psykoterapi följas. Uppmärksamhet och stöd från familj eller närmaste anhöriga behövs också mycket. Särskilt om offret har komplikationer som depression.

Moraliskt stöd från de personer som står offret närmast kan göra att rehabiliteringsprocessen löper mer optimalt, så att chansen för offret att snabbt återhämta sig från detta syndrom också är större.


$config[zx-auto] not found$config[zx-overlay] not found